Usul (rytmiskt mönster) i turkisk musik PMK-205

Turkisk musik har i århundraden förts vidare muntligt, inom relationen mellan mästare och lärling, genom en process som kallas meşk. Sedan 17:e århundradet har det gjorts försök att fästa den i notskrift, först med det numerologiska ebcet-systemet (abjad) och senare med ett enkelt och otillräckligt system som kallas Hamparsum-notation.

Man har försökt bevara den turkiska musikens usuler, alltså dess rytmiska mönster, med stavelser som DÜM-TEK-TEKE-TEK KÂ och med versmått. Dessa mönstersystem (och särskilt de stora usulerna) var nödvändiga under den tid då musiken inte skrevs ner utan var en minnessak, och de har nått oss genom minnet hos ett fåtal åldrade musiker som skolats i den gamla traditionen.

Sedan den västerländska notskriften infördes i turkisk musik har det funnits flera problem med att anpassa den till vår musik, men vissa framsteg har gjorts. Tyvärr har notationen av usulerna ännu inte nått önskad nivå.

Försök att utforma ett nytt sätt att skriva musik började femtio år, men de är ännu inte tydliga och långt ifrån lätta att förstå. Med tiden har felen hos dem som noterade våra usuler blivit tradition, och nästa generation musiker står fortfarande under inflytande av dessa fel.

Förvirringen i notskriften har gjort det nödvändigt att relationen mellan mästare och lärling består.

Att klassiska utövare fortsätter att spela de stora usulerna ur minnet har gjort det svårt för yngre generationer i deras utbildning till slagverkare som spelar traditionell musik.

Ett av de tydligaste skälen till att våra tonsättare från republikens tid har valt att inte skriva verk i de klassiska och höga formerna är att våra usuler förstås och lärs ut otillräckligt.

I den här boken har jag gjort mitt bästa för att analysera usulerna på ett enklare och mer begripligt sätt.

Fahrettin YARKIN 

Om författaren

Fahrettin Yarkin föddes 1960 i Istanbul. Han tog examen 1983 vid statliga konservatoriet vid Istanbuls tekniska universitet. År 1981 klarade han provspelningarna för TRT:s radio i Istanbul och blev fast anställd artist 1983. På radion fick han möjlighet att arbeta med några av tidens främsta musiker, bland dem Bekir Sidki Sezgin, Alaeddin Yavasca, Cinucen Tanrikorur, Kani Karaca och Yildirim Gurses. Under 80- och 90-talen framförde han Seb-i Aruz i Konya tillsammans med Istanbuls mevleviensemble. Yarkin har uppträtt i många länder, både i statlig tjänst och i egna konserter och projekt. Bland dessa finns albumet 'Fasil', inspelat i Belgien med Cinucen Tanrikorur och Murat Salim Tokac; konserter och cd-skivor med den spanske artisten Jordi Savall, Haris Alexiou, Teo Leovendi, Panagiotis Neochorotos och den nederländska gruppen Axis Ensemble; konserter på Istanbul Jazz Festival med JackDeJohnette, Rova Saxophone Quartet och Masha Vahdat; musikalisk ledning av album av Ensemble Saltiel och Romina Basso; lektioner och seminarier. År 1994 bildade han tillsammans med sin bror Ferruh Yarkin gruppen Yarkin Turk Ritm Grubu och spelade in albumen Ten, Tentende, Kervansaray och Birlikte Yasamak. Yarkin slöt sig samman med ytterligare fyra skickliga musiker och bildade gruppen Istanbul Solistleri. Fahrettin Yarkin är gift och har 2 barn.